Min plats i naturen, där jag hittar hem

Vi har nog alla en plats. En bit skog, en strand, en sten vid vattnet, en äng som doftar barndom.  Det finns en plats jag alltid återvänder till. Inte alltid med kroppen, men ofta i tanken när livet känns för trångt eller världen för högljudd.

Det är en plats med utsikt över öppna fält. Där stannar jag ofta upp. Sätter mig ner, låter vinden svepa genom håret, och bara… tittar. Det är inget märkvärdigt egentligen men just det är kanske magin i det.

Här rör sig livet i långsam takt. En hare skuttar över åkern. Rådjuren smyger fram i kanten av skogen. En flock kajor dansar i luften, utan att någon av dem verkar behöva veta vart de ska. Allt bara sker. Som om hela naturen andas i ett andetag jag själv längtar efter att andas med i.

Det är här jag kommer ihåg att jag är en del av något större. Att jag också är ett djur bland andra. Att det inte alltid är jag som ska jaga, springa, prestera. Ibland ska jag bara sitta tyst och lyssna. Och det är nog.

Den här platsen ger mig perspektiv. På fälten, på livet, på tiden som går. Och det slår mig ofta hur lite som krävs för att hitta tillbaka till sig själv. Ibland räcker det att stanna, se och vara där djurlivet får passera förbi i sin egen takt. Jag tror vi behöver sådana platser. Inte för att fly, utan för att minnas vilka vi är under alla lager av måsten.

Har du en sådan plats? En plats där tiden liksom löses upp, och du får vara precis så som du är?